:/

Jag behöver fler saker som får mig att stanna upp och tänka på vad som är viktigt.
Inatt vaknade jag (som jag alltid gör, varje natt klockan 3) kollade mobilen (som jag alltid gör). Ett nytt sms där det stod typ "ring mig när du vaknar, ring inte senare inatt" avsändaren var Marcus, även kallad pojkvän. Hade fått smset 1 timme tidigare, men inte gick det att hålla sig från att ringa. Utan tvivel på att jag kanske väckte honom ringde jag.
Nyckelbenet var av. Brutet. Delat på mitten.
Han hade cyklat, ramlat på axeln och så gick det bara av.
Vad skulle jag göra? Jag låg i min säng på landet, många, väldigt många för många mil från honom. Snabbaste sättet att komma till honom var att åka moppen, men i bara 55km/h och ingen riktig aning om hur jag skulle hitta var det inte en ide, fanns inte en chans.
Jag somnade om efter en stund, men vaknade tidigt igen.
Pappa var uppe, det första jag sa var "Marucs har brutit nyckelbenet" efter det kommer jag inte riktigt ihåg vad vi sa.
Men pappa skulle hem på eftermiddagen. Sicken lättnad! Jag skulle få träffa mitt underbara hjärtegull.

Tommy, Marcus pappa stod på uppfarten med Marcus morfar, hejjade men gick sedan in i huset, i hallen stod Mickaela och Marcus mamma. Fick veta att Marcus var nere på rummet.
Gick ner för trappan, och fortsatte in i hallen, längst in.
I Marcus rum var det mörkt. Jag satte mig på sängkanten och det gjorde ont, ont i mitt hjärta att se någon jag älskar så mycket ha så ont. Sedan förklarade jag mig:
"Jag har inga pengar, men jag plockade dessa sju blommor i en rabatt. För i reklamen säger dem ju att sju blommor betyder jag älskar dig, och jag älskar verkligen dig"
Vi småpratade lite, Mickalea kom in. Såg på röntgen bilderna osv.
Sen la vi oss i mörkret, trötta.
Det var en så konstig känsla att vara så lycklig för att få träffa någon, men så ledsen för att man inte kan göra något. Jag har aldrig sett honom ha såhär ont. Och det fanns inget jag kunde göra. Inte det minsta.
Jag städade hans rum lite, eller vek ihopp en massa kläder. Det vart lite finare. Jag fick känna att jag behövdes. Det var fint, han var så fin, han är så fin.

Tänk vad mycket man kan älska någon man bara kännt i 4 månader. Galet!
Jag är så lycklig för att du hade hjälmen på. Den räddade förmodligen dig från en krossad skalle och en säker död.

ANDVÄND HJÄLM!